Rektortycket 21 - Signhild Olsson

Dags för ytterligare en rektor av tycka till på Rektortycket. Denna gång är det Signhild Olsson som tycker till om sitt yrke.

Skolutvecklingsarbete på gång ur ett rektorsperspektiv

”Jag älskar konstitutionell rätt”, sa Anna-Sara Lind när hon spatserade stramt fram och tillbaka framför tavlan med händerna på ryggen. Hon skulle hålla en föreläsning i ämnet för oss rektorer i rektorsprogrammet våren 2010. ”Vilken underbart engagerad kvinna”, tänkte jag då! Det var klart och tydligt att hon hade valt rätt bana i livet.

Jag känner mig också på rätt plats i livet efter pit-stops i resebranschen och utbildning till yrkeslärare inom textil och design. Och jag älskar det pedagogiska ledarskapet! Bara utmaningen i orden pedagogiskt ledarskap kan sätta i gång mig! Vad menas med detta begrepp och hur ska vi utveckla rektors uppdrag så att det är möjligt att ägna tiden till denna så viktiga del i uppdraget som rektor, har jag tänkt hur många gånger som helst under de senaste åren. Det är mycket som ryms inom detta förhållandevis gamla begrepp som myntades första gången i 1946 års Skolkommission: ”Rektors viktigaste uppgift bör vara att leda det pedagogiska arbetet.” Det ryms olika definitioner, det ryms förväntningar och det ryms en hel del frustration. Definitionen på det pedagogiska ledarskapet är många och de flesta av våra aktiva skolforskare, både inom Sverige och utomlands, har sina definitioner på hur detta ledarskap ska föra skolan framåt mot högre måluppfyllelse. Lite generellt sagt råder det olika uppfattningar om vad det pedagogiska ledarskapet handlar om: om hur vi rektorer hanterar vårt frirum, om hur vi stimulerar till lärarnas utveckling eller om huruvida vi ska besöka klassrummen eller inte.

Den bild som jag hade med mig när jag kom in i skolans värld för ett antal år sedan hade jag erövrat efter att ha läst mycket litteratur om rektors arbete och pedagogiska ledarskap. Som beteendevetare med inriktning på personalutveckling hade jag en ganska tydlig bild av vad mitt rektorsuppdrag i huvudsak skulle bestå av. Min devis var ”trivs lärarna, trivs barnen!”

Mitt första år som rektor handlade mest om att lyssna in och spana, samtidigt som mina förväntningar grusades då jag upptäckte att uppdraget inte i huvudsak var det jag hade bildat mig en uppfattning om och valt yrkesbana efter, utan ett i huvudsak elev-, personal- och ekonomi administrativt arbete med stora delar arbetsmiljö och rehab-ärenden. Jag var förundrad över hur lite stödfunktioner som fanns runt om oss rektorer för att kunna utföra det pedagogiska uppdraget som jag tolkar är kärnan i en rektors vardag. När det gäller stödfunktioner och uppdragets karaktär, kan man nog dra slutsatsen att det är den lilla kommunens dilemma att man får sitta på oerhört många stolar, det positiva är att man blir rätt så allmänbildad också!

Jag höll på att gå i bitar de första åren. I ledningsgruppen pratade vi om att det behövdes göras ett stort utvecklingsarbete i hela kommunen, vi hade beslutat att vi, på lärarnas uppdrag, skulle besöka lektioner, vi skulle utveckla vårt kvalitetsarbete. Men vi rektorer drunknade i administration, och det kändes som att det var brandsläckning i alla lägen, och vi kom inte framåt i det strategiska arbetet. Efter att ha hamnat i de många mätningar som görs som en av Sveriges sämsta skolkommuner ht 2010, kända jag att nu måste vi göra något! Men hur? Efter en inspirationsträff med Essunga kommun där vi fick höra om deras synvända, och som just då låg i täten av kommunerna i olika mätningar, fick vi ett uppdrag av vår nämnd att öka måluppfyllelsen på alla nivåer. Men var i låg problematiken i våra skolor? Vad är det vi gör? Eller som Scherp säger: varför blir det som det blir, när vi gör som vi gör? Jag upplevde att man "sparkade neråt" och ingen tog kontakt med varandra. I en liten kommun med sju skolenheter där det fanns som mest 20 elever i byskolorna, kändes det som en katastrof att vi inte hade mer samverkan mellan pedagogerna. Det jag såg var att vi måste ha en modell som samlar oss omkring uppdraget i kommunen. Jag lyfte behovet av att se skolan som en skola, och vi myntade begreppet Ockelbo - en skola! Vi insåg behovet av att se vårt arbete med barn och elever mer i ett 0-16 års perspektiv, och inom skolan i ett 6-16 års perspektiv.

Det andra som jag upplevde att vi saknade var en gemensam plattform att bygga vårt arbete på inom skolan, en vision för vår gemensamma idé för skolutveckling i kommunen. När jag började mitt arbete i kommunen, lyfte jag tanken på en långsiktig vision, både med min personal och med min chef. Just då pågick ett intensivt arbete i kommunen att sjösätta en stor vision för alla kommunens förvaltningar, så jag fick lugna mig lite.
Jag sökte mycket i litteraturen efter arbetsätt som involverar personalen naturligt i arbetet, att skolutvecklingen ska pågå på golvet, i lärarnas vardag. En metod som vilar på ett humanistiskt perspektiv där varje deltagare har sin givna roll och ska känna sig delaktig som en kugge i ett hjul, en metod som handlar om att väcka ett engagemang och som inte är en kontroll och inspektionskultur, utan mer ett arbetsätt som lyfter och utvecklar, stödjer och pushar i alla led. Det krav som lärarna ställer på mig i form av ledare (tydlighet, veta målet, ha framförhållning) ska eleverna kunde ställa på sina lärare.

Jag fick i grundskoletidningen läsa en artikel av Hans-Åke Scherp om hur man skulle kunna, med hjälp av en helhetsidé, arbeta utifrån begreppen arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Grunden är en helhetsidé som består av en vision och en pedagogisk verksamhetsidé som handlar om vad som leder eleverna till utveckling och lärande. Arbetsorganisationen ska ta hand om vårt dagliga arbete, hela den tekniska nivån som handlar om konkret schema, rutiner för möten, konferenser, elevhälsa mm. Vi har haft turen att Sveriges största skolreform genom tiderna sjösattes samtidigt som vi behövde göra en reell förändring i kommunen, så vi har haft ett gynnsamt läge.

Jag började mitt utvecklings arbetet utifrån Scherps tankar med min personal på högstadiet januari 2011 och berättade för chef och kollegor hur jag tänkte och presenterade idén. Min personal hade fått börja arbeta med att vaska fram en helhetside genom att sitta och spåna i grupper om vad var och en upplevde, utifrån sina erfarenheter, leder till barns utveckling och lärande. Min chef och mina kollegor köpte mina tankar och idéer och efter ett par månader fick jag ansvar att leda utvecklingsarbetet i kommunen. Vi kopplade då på de andra skolorna och la upp en års-planering för vårt utvecklingsarbete, som hela tiden har haft två spår, implementering av nya styrdokumenten och vår synvända. I arbetet med att implementera våra nya styrdokument har vi Helena Moreau och Steve Wretman. Vår synvända är inspirerad av Essunga men ändå VÅR! Det som är viktigt för oss i detta arbete är implementering av ett inkluderande synsätt som handlar om ett professionellt bemötande och att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lära.

Nu har vi en vision och en verksamhetsidé som står för den riktning som utvecklingsarbetet ska ha framöver och som knyter an till ett bra bemötande och det inkluderande synsättet, att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lär. Särskild tyngd har lagts på att åstadkomma en skola och förskola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och verksamhetsidén speglar också de framgångsfaktorer som Hattie lyfter fram i sin forskning. Vi vill främja en formativ kultur på alla nivåer, där vi kritiskt granskar vårt arbete för att kontinuerligt kunna förnya vår verksamhet. I arbetet med vår synvända har vi Hans-Åke Scherp som processtöd i rektorsgruppen. Det har varit mycket givande.

Det har varit och är ett hårt arbete, och vissa saker får ligga lite ”på vänt” tills vi har genomfört dessa två åren. Att alla ska med på tåget har också varit ledord i processen och det har inte varit helt lätt. Att förstå fröändringsarbetet är en nöt att knäcka för många medarbetare, särskilt om man känner sig på "gungfly" och det blir många lösa trådar, och man ska hålla i sär några och koppla i hop några och därutöver få sin vardag med planering och undervisning att gå i hop. För oss på högstadiet, blev det nödvändigt att belysa detta genom två dagars arbetslagsutveckling, med syfte att tydliggöra varandras uppdrag på enheten, att vi är ett team och att våra uppdrag är beroende av varandra, och att synliggöra processerna i ett förändringsarbete, så att personalen kunde förstå att det är fullständigt normalt att känna som man gör, samt förstå att man kan vara på olika nivåer i förändringsprocessen. Till min hjälp i detta arbete använda vi Claes Jansens förändringens fyra rum. Processen genomfördes av en beteendevetare och det blev mycket skratt och nickande igenkänningssignaler. Förhoppningsvis känns det lite lättare att gå in nu i år två, men arbetsbördan är den samma, om inte lite tajtare med alla dokumentationskrav omkring elevernas kunskapsutveckling.

Nu tas det beslut om nerläggning av byskolorna den 25 november, och förmodligen kommer det att bli så. Vår kommun blöder pengar i den organisation vi har nu. Förhoppningsvis kan vi blicka framåt mot en organisation som är greppbar och med större möjlighet till likvärdighet. Vårt utvecklingsarbete kommer att fortsätta i allra högsta grad med lärgrupper och analys av LPP och elevarbeten även efter detta läsår. Det har varit en spännande resa som innehållit både förväntningar och frustration. Den är inte klar ännu, och de bestående effekterna av arbetet kanske vi inte ser före om ett par år.

Anna-Sara Lind satte spår hos mig den där vinterdagen våren 2010 och då inte för att jag är särskilt intresserad av konstitutionell rätt, utan för att hennes engagemang och brinnande intresse blev en inspiration och en påminnelse. Mitt arbeta som pedagogisk ledare handlar mycket om att inspirera mina lärare och elever till att ha lusten kvar för det de gör. Då kommer förhoppningsvis det magiska mötet mellan lärare och elev att uppstå, och det är i detta möte som lärande sker.

Rektortycket 20 - Andreas Hassel

Dags för en ny rektor att tycka till, denna gång är det Andreas Hassel som berättar om hur stolt han är över att få möjlighet att ha ett yrke där han får skapa livschanser.

Raka ryggar

För fyra år sedan fick jag frågan om jag som arbetslagsledare ville vara med och starta upp en helt ny skola. Jag hade då arbetat som lärare i nästan sju år och tanken på nya utmaningar kändes kittlande tilltalande. Starten gick bra och numera är jag rektor för samma skola, Vittragymnasiet Sickla i Nacka.

Bilden är på Niklas Svensson, en helt lysande pedagog. 

Som rektor har jag upplevt fler skratt, utmaningar, mer oro och frustration än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig när jag som lärare sneglade in i rektorsrummet, ett rum där jag i princip aldrig satte min fot förutom vid de obligatoriska medarbetarsamtalen. Nu är det jag som håller i de samtalen och många andra samtal, och för mig har alltid det enskilda mötet varit det roligaste som finns. Jag brinner för individers egna personliga resa och får kickar av att vara en del av det som underlättar och banar väg för den. För mig handlar det om att skapa livschanser, chanser för elever som de annars inte hade fått.

En förutsättning för varje lyckad skola är en kompetent personal, lärare och medarbetare som går till sitt arbete med höjt huvud och rak rygg. Livschansbyggare som vet sitt värde och som inte skäms för att berätta om sitt yrke eller sin arbetsplats vid middagsbjudningarna. Därför är det nedslående med de senaste årens onyanserade skoldebatt, vars enda mål tycks vara att vrida skolutvecklingen femtio år tillbaka och få stolta lärare att krympa och helst bittert ångra sitt yrkesval. Debatten lämnar en sur smak i munnen när jag ser de stordåd som sker i den svenska skolan varje dag. Stordåd som inte märks och som inte syns utanför skolan eller familjen. Jag har sett hur negativt en sådan debatt kan påverka ett lärarlag och jag välkomnar, och vill delta i, den nya motrörelse som rektortycket och lärartycket är goda exempel på.

Jag vet att det går att räta en krökt rygg, för jag har sett det med.

Som rektor har jag en unik möjlighet att coacha och leda det medarbetarlag jag ansvarar för på min skola. Jag har möjlighet att synas och höras och slåss för det jag tror på, en skola öppen för alla där alla oavsett bakgrund ska ha en självklar rätt till utbildning och lärande. Jag har möjligheten att göra skillnad.

Det är därför som jag, med höjt huvud och med rak rygg, går och sätter mig på min stol. Varje dag.

/Andreas Hassel

Rektortycket 19 - Cecilia Hansson

Idag är det dags för Cecilia Hansson att blogga för Rektortycket. Hon skriver om sina starka känslor för sitt yrkesval och varför hon känner som hon gör. Cecilia Hanssom har valt att bli rektor för att hon tror på svensk skola och läraryrket. 


Jag älskar mitt arbete som rektor och förskolechef. Idag bloggar jag i Rektorstycket.

Jag känner mig glad när jag går över parkeringen mot skolans dörrar. Jag känner mig glad när en elev i förskoleklass eller årskurs sex kikar in på mitt kontor eller rent av slår sig ner i en av mina fåtöljer för en liten pratstund. Jag känner mig glad när jag får ta del av mötet mellan elev och lärare som bygger på ömsesidig tillit och nyfikenhet. Jag känner mig glad när jag ser att arbete ger resultat, att elever lyckas och känner framgång.


Vad är det då jag älskar utöver dessa saker? Vad är det som gör mig varm i hjärtat på arbetet? Är det månne brandskydd och fakturahantering? Knappast! Jag älskar mötet som sker i klassrummet. Mötet mellan lärare och elev och mellan elev och elev. Därtill kommer det arbete som påverkar just det som sker i klassrummet, de pedagogiska diskussionerna och utvecklingsarbetet. Det brinner jag för.

För ett år sedan hade jag sommarlov. För ett år sedan fattade jag beslutet att arbeta som rektor. Jag fick kommentarer som "hur vågar du?". Varför inte? blev mitt svar. Jag älskar skola och undervisning och har alltid älskat att vara lärare, att undervisa i matematik, naturvetenskap, teknik och engelska, och att delta i diskussioner som för skolan framåt. Varför väljer jag då att bli rektor? Just därför. Jag har inte valt att bli rektor för att jag tröttnat på läraryrket. Tvärtom. Jag har valt att bli rektor för att jag tror på svensk skola och läraryrket. För att jag vill delta i det  förändringsarbete som ligger för våra fötter. För att jag vill vara delaktig i nutidens och framtidens skola.

Lgr 11 är en högst levande läroplan. En läroplan som fokuserar på förmågor som ska utvecklas med hjälp av det centrala innehållet. En läroplan som ställer krav på undervisningen, både vad gäller planering och genomförande, och på användandet av digitala verktyg. Bra! Skolan måste vara 2012, här och nu men också framåt. Vi måste fånga elevernas intresse och skapa lektioner och uppgifter som eleverna finner mening i.  Vi måste ha ett förhållningssätt som skapar engagemang och delaktighet och som väcker elevernas nyfikenhet och kreativitet. Där i ligger vårt arbete och mitt i detta arbeta vill jag stå!

Någon klok twittrare skrev "De elever som fyller 6 år 2012 kommer att vara yrkesverksamma på 70-talet". Det ni! Vad ställer det för krav på skolan och undervisningen? Den nöten vill jag vara med och knäcka.

/Cecilia Hansson, skolledare i Trelleborgs kommun. Bloggar även på Rektorstankar.blogspot.se

Rektortycket 18 - Johnny J. Gangsøy

Vi låter ännu en gång Rektirtyckets stafettpinne vandra över till vårt grannland i väster och Johnny J. Gangsøy.

Hvorfor er det så få skolefolk som leser forskning fra eget fagfelt?

Jeg funderer av og til på hvorfor skoleutvikling er så vanskelig, og jeg tror svaret er sammensatt. Seniorrådgiver Kirsti Tveitereid har f.eks. en nedslående beskrivelse av læringsiveren til flertallet av lærerne i artikkelen "På tide å lese". Hun skriver at lærerne (og også rektorene) gjerne vil oppdatere seg, men at de ikke vil lese ny forskning. Hvordan kan du oppdatere deg hvis du ikke er interessert i å lese om nyheter innen fagfeltet ditt?, spør hun retorisk. Jeg er helt sikker på at skoleutvikling hadde blitt langt mer vellykket hvis den delingskulturen og læringen som skolefolk utvikler sammen på twitter og blogger, hadde gjennomsyret den norske skolen.

Professor Chris Argyris skrev i 1991 artikkelen "Teaching smart people how to learn" etter 15 år med dybdestudier av konsulenter som veileder ledere. Argyris hevder at de som har vanskeligst for å lære er velutdannede mennesker og han forklarer det med begrepene problemløsing og single loop learning/double loop learning. Altfor mange definerer læring til å være det samme som å løse problemer i miljøet rundt oss, istedenfor å se på vår egen tilnærming til problemene. De fleste velutdannede mennesker er i følge Argyris gode på single loop learning, mens svært få er gode på double loop learning. Single loop learning handler om å være god på å følge en bruksanvisning for å løse et problem, og det fører til at man sjelden opplever å mislykkes så lenge bruksanvisningen fungerer. Hvis bruksanvisningen slutter å virke så havner single loop learners i forsvarsposisjon og samtidig legger de skylden på eksterne forhold. Double loop learners er også flinke til å følge en bruksanvisning, men i tillegg spør de seg selv: Hvorfor følger jeg denne bruksanvisningen? Hvordan kan jeg endre bruksanvisningen slik at resultatet blir bedre? Det er viktig å løse problemer i miljøet rundt oss, men vi lærer svært lite hvis vi ikke samtidig reflekterer rundt vår egen rolle i problemløsingen, sier Argyris. Hva slags utdanningssystem har vi i Norge? Legger det til rette for single loop learning eller double loop learning?

I dag, 21 år etter at Argyris skrev sin artikkel leste jeg den ferske rapporten "Spesialundervisning - drivere og dilemma" utarbeidet av IRIS (International Research Institute of Stavanger). Rapportens utgangspunkt er at antallet barn som får spesialundervisning i Norge har økt fra 5,9 % i skoleåret 2006-07 til 8,2 % i skoleåret 2010-11. Det er et samfunnsøkonomisk problem at stadig flere elever ikke passer inn i den norske skolen. I følge lærere, rektorer, skoleeiere og saksbehandlere fra PPT som deltok i undersøkelsen, er årsakene til økningen:

• Presset økonomi i skolesektoren
• Foreldre krever mer av opplæringen
• Kunnskapsløftet-06 med mer vekt på elevenes læringsutbytte
• Mer vekt på internasjonale/nasjonale tester og kartlegginger
• Økende bruk av diagnoser

Skolefolkene svarer at det er elevene, foreldrene og samfunnet sin skyld at spesialundervisningen har økt. Chris Argyris har tilsynelatende rett i at velutdannede mennesker skylder på eksterne forhold istedenfor å reflektere rundt hva en selv kan gjøre for å bidra til læring. Samfunnsutviklingen påvirker naturlig nok skolens indre liv, men det er påfallende at skolefolkene i denne rapporten ikke har pekt på at svak klasseledelse/skoleledelse kan være en årsak til at spesialundervisningen har økt. Dette illustrerer at mange tror de fikk den komplette bruksanvisningen når de avla siste eksamen på lærerhøgskolen. Den dagen jeg mener jeg er ferdig oppdatert på forskning innen mitt fagfelt, så bør jeg ta med meg bruksanvisningen min å forlate rektorkontoret for godt.

/Johnny J. Gangsøy

Rektortycket 17 - Lena Agda Ringström

Det är dags att lämna över stafettpinnen till Skärgårdsrektorn Lena Agda Ringström som väljer att skänka sitt allra första blogginlägg till Rektortycket.

Gästbloggat har jag gjort förut, men det här med en egen blogg är alldeles nytt. Tanken på att skapa en egen väcktes nog när jag halkade in på Twitter och upptäckte hur mycket glädje och nytta jag har av andras tankar och idéer. Ett gigantiskt lärarrum och kollegium, med pedagoger och skolledare som inte vill annat än att dela med sig, föra diskussioner och debattera frågor som gör skillnad och berör. Undervisning, värdegrund och andra ämnen som är viktigt och på riktigt.

Min skola är en rätt så liten skola. Skolan ligger 2 mil öster om Norrtälje, snudd på i Ålands hav. Många av skolorna i Norrtälje kommun ligger på behörigt avstånd från tätorten, och därmed finns de andra rektorerna ganska långt bort. Det finns väldigt många fördelar med en rätt så liten skola. Det finns också ett par nackdelar med en rätt så liten skola. Kombinationen av att vara rektor i en rätt så liten skola och ha rektorskollegorna ganska långt bort gör att de virtuella mötena på Twitter och på andra bloggar är oerhört värdefulla och inspirerande.

Jag vill också att det ska synas vad vi gör i skolan. Det vardagliga och det som är lite mer o-vardagligt. Jag är stolt över det som elever, pedagoger och annan personal i skolan åstadkommer och vill att även de som inte har tillgång till vår interna plattform ska ha möjlighet att ta del av vad vi gör. Om jag hade bloggat i vintras hade fler kunnat se att rektorn också gillar att åka pulka.
/Lena

Rektortycket 16 - Pernilla Larsson

Rektortyckets bloggstafett fortsätter med en före detta rektor, Pernilla Larsson, som tycker till kring allt det nya.

Hej!

Varit rektor/skolledare och har funderingar kring allt det nya. Tror det är viktigt att alla i Fronten är enade så långt det är möjligt och förstår att detta är en klar förbättring vi har fått. Visst den kom förhållandevis snabbt men det är så det går till Nuförtiden. Det var ju packat och klart att öppna. Vid reformen från det relativa systemet var det inte ens packat bara vagt formulerat.

Stor Respekt för att det just nu görs förbättringar och tillägg på t ex Skolverket. Och kan det bli mer klart? För mycket klagan eller orespekt skapar grund för nya tankar och vips har vi ett ändrat tänk.

"Minst C" rimmar med G och kan bli det nya mottot. Prova att säga - det funkar, eller hur? Innan förändringar i timplaner blir klara behöver pedagoger hjälp att få snurr på det nya betygssystemet och tänket att allt utgår från förmågor. Upplagt på ett sätt kan A vara uppnått i basämnen som svenska, engelska och kanske matematik redan i årskurs 7. Då kan övriga ämnen få större plats i åk 8 och 9 och de pedagogerna kan vid sin sida ha svenskpedagoger för att - skämtsamt - hålla koll på svenskan. Upplagt traditionellt får pedagoger bromsa somliga elever så de inte klarar A  - eftersom de då behöver gymnasieutmaningar redan vid t ex 13 årsålder i t ex engelska. Fysikpedagoger har sagt att de nu har cirka fem minuter/elev för att hinna med allt i kunskapsväg. Hör själva då räcker inte tiden enligt gamla timplaner. Det kommer i alla fall inte göra elever mer smarta, utmanade och roade om de får kunskap sönderhackat utan tid för reflektion.

Övergångar, öppningar mellan stadier/år är naturligtvis ett annat tänk men - tror jag - svårare att nå. Vi har för få Universitet helt enkelt! Vi är också mycket traditionella - ta studentexamen med baler, obligatoriet av nio år i Grundskola.

Lite reflektioner från mig - använd om ni vill. Fråga på om något är outvecklat som går att veckla ut. Men ibland kanske det är bra för att väcka andras reflektioner. Vad vet jag?

/Pernilla Larsson, pedagog Sv, En, Hi 4-9 och Skriv- och läsutvecklare 7-9 på BUF i Ängelholms kommun

Rektortycket 15 - Åsa Portelius

Dags för det femtonde inlägget i bloggstafetten Rektortycket, skrivet av Åsa Portelius som berättar om hur hon synliggör sitt tyckande och tänkande till medarbetare och föräldrar genom regelbundna blogginlägg som hon kallar

Rektorsreflektioner

Jag brinner för det pedagogiska ledarskapet och mina tankar kring lärande, ledande och skolutveckling kommer till uttryck genom reflektioner som bloggas internt till alla föräldrar och anställa i min verksamhet varje vecka. Många gånger har mitt fokus ifrågasatts; ska man lägga ner denna tid på skrivande? Stundtals har jag själv ifrågasatt mitt engagemang i detta ”Måste” som ska värkas fram varje fredag: tänkas över, kritiskt granskas, ifrågasättas, sättas i sammanhang, beskådas ur olika perspektiv, vridas och vändas och gärna leda fram till en klok analys på slutet. Efter tre år är jag dock övertygad om att reflektionerna har hjälpt mig att behålla riktningen framåt, på det gemensamma, på delaktighet. Reflektionerna har satt fokus på systematiken i kvalitetsarbetet och fokus på uppdraget. Här följer några utdrag ur mina Rektorsreflektioner genom åren.  Jag ser en röd tråd i de valda glimtarna. Gör du?

Skolan får inte vara en plats där man gör mer av samma, där man stångar sig blodig i meningslösa försök att lyckas. Nej, skolan ska vara en plats där försök välkomnas och frågor frodas. Att skolan ska rusta eleverna för morgondagens samhälle vet vi. Vi vet också att lärandet måste utmana våra traditionella föreställningar om vad skolan ska göra och vara, och vi vet att EUs nyckelkompetenser betonar vikten av kommunikation, digital och social kompetens, entreprenöriellt lärande och förmågan att lära att lära. I samtliga delar krävs förmåga till kritiskt tänkande, kreativa förhållningssätt och initiativförmåga. För oss som arbetar i skolan,  handlar det nu om att omdefiniera kunskapssynen och att börja i rätt ända. Inga datorer i världen skapar en bra skola för våra elever, men en bra skola kan bli ännu bättre med digitala lärverktyg och kreativa lärprocesser. Men hur gör man?

Skolan behöver koreografera för kreativitet och tänkande i klassrummet och vi vuxna måste vara förebilder. Formen kommer före vetandet i lärprocessen och det du kan tillsammans med någon annan men inte ännu själv, är första tecknet på lärande. Så läraren måste bjuda upp sina elever till dans och skapa koreografin och visa på verktygen. I ett ”tänkande klassrum” finns tid för diskussion, reflektion och frågorna som ställs är öppna, fördjupande och breddande.  Huvudet spelar roll men inte huvudroll i lärandet- utan socialt samspel!

 Inlärningen främjas också av att kroppen är aktiv: kropp och knopp hänger ihop! Genom snidandet i slöjden, sjungadet på musiken, höjdhoppet på idrotten, leken i sandlåden; genom berikande miljöer, kroppsliga aktiviteter och stimulans  påverkas hjärnans plasticitet och såväl minne som inlärning blir bättre. Hjärnan går igång på variation och det krävs uppfinningsrikedom och kreativa sätt att synliggöra lärandet för att lärandet ska bli meningsfullt och fördjupas!

Lärande är relationellt. Vi leder lärande jag och mina medarbetare. Mitt uppdrag är att coacha medarbetare till framgång och mina pedagoger coachar sina elever till motsvarande. Att coacha - att ge någon möjlighet att själv hitta svaren till sina utmaningar eller problemställningar... Vi ska alltså ge hjälp till självhjälp. Vi behöver lyssna, ha fokus på den vi lyssnar på, lyssna bakom orden, använda alla sinnen, ställa öppna frågor och visa respekt i mötet med medarbetare och elever. Det räcker nog alltså inte att strukturera för en lärande organisation - hur relationen tas om hand är avgörande för dess framgång.

Som rektor försöker jag leda lärandet genom att skapa förutsättningar för det relationella och kreativa, där lärprocesserna är minst lika viktiga som slutresultatet. I de möten som sker strävar jag efter att synliggöra mitt tänkande och min koreografi- för att inspirera och synliggöra kraften i att göra gemensamt, tillsammans. Tydlighet; fokus på mål och vision kokas alltså ihop till reflektioner som serveras till föräldrar och medarbetare varje vecka. Detta är mitt framgångsrecept, min röda tråd, för att kvalitetsarbetet och skolutvecklingen ska hållas levande!

/Åsa Portelius, Rektor och Förskolechef, Twitter: @asap74

Rektortycket 14 - Elsemarie Hallqvist

Det fjortonde inlägget är skrivet av Elsemarie Hallqvist som beskriver sig själv så här:

Jag heter Elsemarie Hallqvist och är rektor för estetiska programmet på Karolinska skolan i Örebro Jag har tidigare varit bitr. rektor på Karl Johans skola med Örebro Musikklasser – en fristående skola som jag var med och startade. Jag har nu under två år arbetat i ny skolform – kommunal igen efter tio år i fristående verksamhet - och med äldre elever och jag stortrivs med det.

Fredag 25 maj 2012

Jag har så mycket att vara tacksam för! Jag har precis kommit till jobbet – idag fick jag öppna fönstret trots att jag har norrläge på expeditionen. Då kan jag höra fågelkvitter, men bäst av allt är att höra alla skratt och samtal från eleverna som korsar skolgården på väg till nästa lektion! Sådana stunder älskar jag mitt jobb! Ingen i samhället har större möjligheter att vara med och påverka framtiden än vi som arbetar i skolan!

Den här veckan har mina treor redovisat sina slutprojekt – teater, dans och musikelever i form av en musikal och bildeleverna i form av en stor utställning. Jag har nu besökt vår musikal två gånger och då jag i grunden är musiklärare så tror jag dessutom att jag kan ge det hela en bedömning utifrån min profession och det var helt fantastiskt och alldeles magiskt! De sjunger ”All by myself” så att rektorn gråter och hela föreställningen avslutas med Lacrimosa ur Mozarts Requiem! Det största är dock inte kvalitén utan något helt annat.

Med flera av eleverna har jag suttit i ett antal elevvårdskonferenser eller samråd som vi numer kallar det. Det har gråtits, vi har suttit med pannan i djupa veck för att hitta en lösning för att få en mycket besvärlig social situation att ändå fungera ihop med att få betyg i alla kurser och kunna gå vidare med sina studier. Vi har inte lyckats i alla fall därför att LIVET just nu inte hade plats för skolan. Att se dessa elever komma in och fullkomligt inta scenen, agera som proffs och ge hela sin själ till sin publik – ja ni förstår själva…Just då känns ett G eller inte i som det mest primära. De här eleverna har fått med sig en tro på sig själva och en inre styrka som kommer att bära dem långt längre än ett godkänt slutbetyg…

Övriga människor borde vara avundsjuka på mig för jag har världens bästa jobb! Tufft? Absolut! Till hösten minskar vi organisationen med ca 24 tjänster bara på vår skola p.g.a. ekonomin. Dagarna nu är fyllda av samverkansmöten och MBL-förhandlingar! Omöjligt? Nej, inte om du bevarar din yrkesskicklighet – den att prioritera och för mig finns det bara en väg i prioriteringen: Människan först! Oavsett om människan är en sliten och orolig medarbetare i betygstider, en orolig förälder eller en elev som behöver ett samtal! Människan först!

Har jag valt mitt jobb för att tjäna mycket pengar? Nej, men för att få den bästa möjligheten att möta framtiden redan nu för jag är en nyfiken människa och i mitt jobb möter jag framtiden varje dag!

Välkommen att bli rektor!

/Elsemarie Hallqvist

Rektortycket 13 - Torbjörn Hanö

Bloggstafetten för rektorer som tycker till om skolan och rollen som skolledare är inne på sitt trettonde inlägg och det är dags för Torbjörn Hanö att skriva om något som är högaktuellt för honom.

Att byta jobb

Man vill ju så mycket som rektor. Förhoppningsvis, i alla fall. I dagarna byter jag jobb, skola, skolform och till och med kommun.

Jag kommer till en på många sätt mycket välfungerande skola, kanske populärast i stan rentav. Då är det ju bra om jag inte ställer till något...

Fast å andra sidan så vill jag ju så mycket. Och man har anställt mig för att jag vill och kan jobba med skolutveckling. Vad är då problemet? Jo, hur balanserar man som ny på en skola den egna viljan att sätta sin prägel på skolan med att bevara det bästa som redan finns utan att klampa i något klaver?

Till att börja med bör jag följa Kierkegaards råd om att möta den andre där den befinner sig. Det tar ett tag att ta reda på var en hel skolorganisation befinner sig, det vet nog alla som börjat på en ny skola. Min nya skola har över 2000 elever, så det finns utan överdrifter mycket att ta reda på och lära.

Samtidigt vet vi från många undersökningar att en ny rektor ofta smälter in och blir en del av den rådande skolkulturen, vilket leder till att förändringar ofta inte blir av. Rektor rättar in sig i ledet utan att ens veta om att han eller hon gör det.

Sedan är jag så fylld av att arbeta med det jag tror på, de pedagogiska idéer jag har kommit fram till leder till lärande, att jag ju vill börja jobba med dem så snart det bara är möjligt. Då kan jag bli otålig och framstå som om jag vill gå för fort fram, vilket kan leda till onödigt motstånd. Det är ju viktigt att förankra för att förändringar ska få något genomslag.

Och samtidigt kanske jag sparkar in öppna dörrar. Det är ju så att man på min nya skola säkert gör vissa saker mycket bättre än jag någonsin lyckats åstadkomma, saker jag kanske inte ens tänkt på. Att då buffla in och säga att vi ska göra på det ena eller andra sättet kan ju leda till att man undrar vad jag är för en Jeppe. Det kan vara svårt att hämta sig efter att ha blivit sedd på som en Jeppe...

Det handlar om en balansgång: lyssna, ta ett steg framåt, lyssna, förankra, ta ett steg, lyssna etc. Och hur man än gör så kommer vissa att tycka att det går för snabbt, andra att det går för långsamt och några få vet inte ens om att det rör på sig.

Men det ska bli (ursäkta ordvalet) skitkul!

Torbjörn Hanö

Rektortycket 12 - Eva Månsson

Om att prioritera, inte en helt lätt fråga, skriver Eva Månsson om i sitt bidrag till Rektortycket.

En skolledares syn på prioriteringar i skolan.

Idag börjar resten av Emanuelskolans utvecklingsarbete. En ny organisation skall presenteras. Där kommer Bedömning för lärande, Likabehandling/värdegrund och IT att prioriteras. Organisationen kommer att ha processutvecklare som skall stödja skolutvecklingsprocessen i samtliga fyra arbetslag - allt för att få en likvärdig skola. Min tanke är att skolan skall vara enig och förenad, så att elever och vårdnadshavare känner igen sig vart de än vänder sig. Som skolledare känner jag att behovet framöver är att ena skolan kring gemensamma prioriteringar och mål. Emanuelskolans pedagoger skall...

• ha en positiv syn på sitt uppdrag och på skolans alla elever
• entusiasmera sina elever och sina kolleger
• vilja utveckla och förbättra sina arbetsmetoder och använda moderna metoder vilade på vetenskapliga grunder
• brinna för sitt uppdrag
• vara insatta i sitt uppdrag och styrdokumenten
• sprida glädje till andra
• visa intresse av vad andra gör, fråga och undra
• visa vänlighet och hjälpsamhet

Jag läste en artikel publicerad i Metro den 8 maj 2012, där Anima 5 år utger sig för att vara din karriärmentor. Hon lyfter fram tre saker som är framgångsfaktorer, nämligen:

• visa sårbarhet
• visa vilja att förstå andra
• ha en lekfull attityd

Klok flicka det där!

All for now/Eva

Rektortycket 11 - Cristine Lysell

Dagens inlägg i Rektortycket är skrivet av Cristine Lysell, rektor i Kungälv, och hon skriver om sitt yrke som en stor förmån med stora utvecklingsmöjligheter.

Att få vara rektor är en stor förmån. Därmed inte sagt att det är enkelt. Tvärtom. Många gånger står man i svåra situationer, inför svåra beslut och i pressade situationer. Det går inte alltid som man har tänkt sig och det är svårt att göra alla nöjda. Ändå anser jag att det är en stor förmån.

Jag vill att skolan ska vara en plats där alla elever kan lyckas. Jag vill att skolan ska ta tillvara alla elevers styrkor och potential. Att alla elever ska få känna att skolan är viktig och utvecklar dem. Som rektor har jag möjlighet att påverka skolan åt det hållet. Jag får träffa och jobba med elever. Jag får vara med och prata om svåra saker och jag får se dem lyckas, skratta och ha roligt. Det är en stor förmån.

Jag vill att skolan ska vara professionell.  Att lärarna ska få lysa och utvecklas, få känna yrkesstolthet och hög status. Som rektor får jag se fantastiska lektioner, läsa omdömen skrivna med möda och ha diskussioner om läroplanstolkningar. Jag får leda lärare och deras utveckling och jag har möjlighet att påverka utvecklingen, det är en stor förmån.

Jag vill också att skolan ska få förtroende. Att såväl föräldrar och politiker som journalister ska lita på skolan, tro på den och förstå att den är bra. Jag vill att Sverige ska ha världens bästa skola. Som rektor får jag träffa föräldrar och politiker och jag har möjlighet både att utveckla skolan och bygga upp förtroendet. Det är en stor förmån.

Men som sagt, det är inte enkelt. Det kräver ork och mod och man behöver jobba på många nivåer. För något år sedan började jag blogga som rektor för jag tyckte att rösterna inifrån skolan, var får få i den allmänna skoldebatten. Jag tyckte jag hörde politiker, media och föräldrar tycka och tänka om skolan, men få med riktig insyn. Min blogg fungerar därför som en röst inifrån skolvärlden. 

Jag tycker det är jättebra att fler och fler röster från skolvärlden höjs. Lärartycket och rektortycket är strålande exempel på detta. Jag är helt övertygad om att om vi inifrån skolan, tar större makt över skoldebatten, så kommer det också gynna skolutvecklingen i Sverige.  Då tror jag verkligen  att vi kan lyckas med att få världen bästa skola! Tänk vilken förmån det är att få chans att vara med att påverka detta!

Cristine Lysell, rektor Ytterbyskolan i Kungälv

http://rektorytterbyskolan.blogspot.se/

Rektortycket 10 - Tony Ivarsson

Dagens inlägg i bloggstafetten Rektortycket är skrivet av Tony Ivarsson, rektor i Kristianstad och han skriver om svårigheterna med att tolka de bestämmelser som finns.

Hur tolkar vi en regel?

Jag har ett fantastiskt spännande arbete. Jag är en av fem rektorer på en alldeles lagom stor gymnasieskola, Söderportgymnasiet, i Kristianstad. Mitt direkta ansvarsområde är rh-anpassad utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. Som riksgymnasium ska vi finnas som möjlighet för de elever som inte kan få en adekvat utbildning i hemkommunen (den diskussionen tar vi en annan gång).

Tänkte plocka ut en liten detalj som bara vi får lov att använda nämligen en liten betygsfiness: ”Om en elev på grund av sin funktionsnedsättning har stora svårigheter att tillgodogöra sig en viss del av utbildningen får rektorn, efter det berörd lärare och eleven har fått yttra sig, befria eleven från upp till hälften av utbildningen i en kurs enligt den reguljära ämnesplanen, utan att antalet gymnasiepoäng för kursen minskas (utbildning enligt specialinriktad ämnesplan)”. Gyförordningen 2010:2039 11 kap 4§

Vi kan använda ovanstående i ämnet idrott och få en god känsla av att vi gör rätt. En elev som på grund av sin funktionsnedsättning inte kan andas utan hjälpmedel torde rimligtvis slippa momentet livräddning i idrottskursen och så långt kan man ändå tänka sig att använda Pysparagrafen (SL2010:800 15 kap 26§). 

Men när vi kommer in i samhällskunskapsämnet, matematiken etc hur arbetar vi då? Hur skiljer vi ut gränslandet där en elev har stora svårigheter att tillgodogöra sig utbildningen (tittar man på landets betygsstatistik så förekommer detta på fler än ställen än i Rh-anpassad utbildning) på grund av det svåra funktionshindret.

Hur ska vi kunna leda i bevisning att det är kopplat just till funktionsnedsättningen när problematiken ofta kan likna så många andra elevers. Den etiska aspekten på hur vi behandlar denna möjlighet kopplat till begreppet likvärdig utbildning känns extra viktig enligt min mening. Vi har diskussioner kring hanterandet, vi har ganska animerade diskussioner kring hanterandet med pedagogerna.

I ena ringhörnan: Det är frestande att ta möjligheten när den finns framför näsan på en. Att ge möjligheten för en elev att få klara betyget att lite döva känslan av att undervisningen inte räckt till. Förordningstexten är inte tillräckligt tydlig med hur vi ska säkerställa att det är på grund av funktionsnedsättningen som eleven har svårigheter. I andra ringhörnan: Kan vi inte leda i bevisning att det är funktionsnedsättningen som är skäl till att eleven har svårighet kan vi ej heller använda möjligheten med specialinriktad kursplan.

I en nyligen framlagd utredning av Eva Wallberg (SOU 2012:24) föreslås att möjligheten med specialinriktad kursplan ska tas bort. Jag hoppas att man tar detta förslag. Vi kan då lägga tiden på att diskutera metod istället för eventuellt nyttjande av särskilda paragrafer i förordningstext. ”In the future when all is well” - Morrissey  

Tony Ivarsson

Rektortycket 9 - Marie Norberg

Bloggstafetten fortsätter nu med att en förskolechef, Marie Norberg, får berätta om sitt yrke och rollen som pedagogisk ledare.

Rektors roll i skolan/förskolechefens roll i förskolan

Sedan lite mer än ett år arbetar jag som förskolechef och jag älskar mitt jobb! För mig handlar rollen som chef/ledare om vilka förutsättningar man har. Jag ansvarar för en förskola, med två verksamheter, tillagningskök och förskola, jag har 29 medarbetare, det är de rent faktiska förutsättningarna. Men det handlar också om andra förutsättningar som administrativt stöd och arbetsuppgifter som läggs på utöver grunduppdraget.

Vilket är då grunduppdraget? Kan det vara det pedagogiska ledarskapet? Och i så fall vad är det? Alla pratar om det pedagogiska uppdraget och jag funderar mycket på vad det innebär?

En av mina medarbetare ansåg att man är en pedagogisk ledare om man är ute i verksamheten. Jag tror det är mer komplext. Du leder pedagogiskt genom att vara ute i versamheten, ja, men också genom att ställa reflekterande frågor till medarbetarna kring deras arbete. Du leder pedagogiskt genom att samtala med medarbetare både i grupp och enskilt. Du leder pedagogiskt genom att rent fysiskt finnas till hands på, i mitt fall, förskolan. Jag har dessutom en pedagogista och en ateljerista som stöd i mitt pedagogiska ledaruppdrag.

Att leda pedagogiskt innebär att lyssna, reflektera och driva utvecklingen tillsammans med medarbetarna. Att staka ut banan, peka ut riktningen och att få medarbetarna med sig. Rektors/förskolechefens roll är viktig som den sammanhållande länken, som den som går i spetsen för utvecklingen, som den som fattar de avgörande besluten. Men mitt jobb och verksamheten är ingenting värt utan kompetenta, professionella och positiva medarbetare - och det har jag!

Marie Norberg, förskolechef

Rektortycket 8 - Tina Tenggren

Vad driver en rektor? Rektortyckets stafettpinne har vandrat vidare till Tina Tenggren som skriver om motivation och viktiga möten. 

Mångfald i möten

Jag är sedan länge varit trött på och lite ledsen över den negativa bild av svensk skola som ofta målats upp från media, av politiker och andra tyckare, en bild som alltför ofta har fått stå oemotsagd. Var har rösterna från de som älskar sitt jobb varit, de som varje dag går till skolan med glädje och stolthet? De som vågar och kan göra skillnad för våra barn och ungdomar? Så när Anne-Marie Körling startade ”Lärartycket”, så tänkte jag äntligen ett forum för lärare att göra sina röster hörda om ett av de viktigaste yrkena man kan ha. En ännu tystare grupp är nog tyvärr rektorer, en kategori som inte alltför sällan beskrivs som en jagad grupp med bakbundna händer. Därför är möjligheten att få göra min röst om mitt uppdrag som rektor i ”Rektortycket” en chans jag inte kan låta passera…

Jag är rektor på en skola med en mångfald av nationaliteter, kulturer och individer. En skola mitt i förorten. Här jag möter jag människor med skilda språk, erfarenheter och bakgrunder. För mig är det en gåva eftersom vi i Sverige lever alltmer segregerat, vi jobbar ihop med likasinnade, våra grannar är kopior av oss själva, vi lever tillsammans med de som speglar ”jaget” bäst. Här möter jag människor jag aldrig skulle mött annars, lär mig saker jag aldrig någonsin skulle lära mig någon annanstans.

Jag sitter i skolrestaurangen och äter lunch med min kollega vi får sällskap av tre somaliska flickor, de är ganska nya på vår skola och i Sverige. Nyfiket frågar de vilka vi är, svenskan är knagglig men imponerande efter några få månader i Sverige. Vi berättar vad vi heter och att vi är rektorer. De blir genast nyfikna på vad en rektor gör egentligen och vad en sådan tjänar. Vi måste marknadsfört oss väl för alla vill bli rektorer till slut. Det är mycket skratt och fniss runt bordet, trevligare sällskap var det längesedan jag hade. Skrattet fastnar lite i halsen när en av flickorna berättar om sin mamma som är kvar i Somalia, som blivit skjuten men överlevt och nu förhoppningsvis är på väg till Sverige. Vi diskuterar anhörighetsinvandring, om man verkligen ska åka bil till jobbet när det inte är bra för miljön och ekonomin, vi pratar om att det inte är så många i Sverige som cyklar fast de kan. Vi möts på lika villkor med nyfikenhet och respekt. Det mest påtagliga är att det är jag ”etnisk svensk rektor mitt i livet” som lär mig mest i detta möte.

Tuffa rapparen möter mig med en kram och säger ”du är fett bästa rektorn”. Lilla E som är arg på allt och alla, mest på hur det är hemma mailar mig en dikt när jag är på konferens några dagar. N frågar mig varje gång vi ses när det är elevråd och varför jag inte var med sist. D kikar förbi mitt kontor och vill ha lite stöd att orka dagen en stund till. Det är eleverna som är min drivkraft och min motivation. De får mig att vilja anstränga mig lite till, de är värda varje minut jag lägger på att göra en grym skola tillsammans med mina lärare.

För mig är skolan den bästa platsen i världen att träna sig på att respektera och förstå olikheter och det är respekten för olikheter som är fundamentet i demokrati. Jag och lärarna har ett gemensamt och viktigt uppdrag för att delaktighet och inflytande ska gälla på riktigt och för att motverka utanförskap. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag.

Tina Tenggren

Rektortycket 7 - Johnny J. Gangsøy

På selveste 17. mai väljer vi att låta en rektor från vårt grannland Norge skriva på Rektortycket, Johnny J. Gangsøy.

"Rektor tar ansvar", sier ni år gammel blogger

Av og til funderer jeg på hva og hvordan jeg lærte før jeg begynte å twitre og blogge. Det har åpnet seg opp en ny verden, og jeg har lært mye av mange kunnskapsrike og spennende folk takket være de sosiale mediene. Mange er også så flinke til å dele at selv temaer jeg i utgangspunktet finner kjedelig, blir interessante. Her om dagen hadde jeg enda en tankevekkende og lærerik erfaring, etter en samtale på twitter med moren til en 4. klassing:

Skolebiblioteket vårt har et brukbart utvalg av fengende bøker for gutter, men anbefalingene på bloggen til den ni år gamle gutten førte til en oppgradering av gutteavdelingen. Jeg har begynt å følge brabarnebok, så jeg regner med at guttene på skolen min får mange gode lesestunder fremover. I tillegg til at 4. klassingen har gitt meg gode tips om bokkjøp, så fikk jeg også en viktig påminnelse om at jeg har et ansvar for å være oppmerksom i møte med en 9 år gammel blogger:

Samtidig som jeg skrev denne bloggposten fant min datter (12) og ei venninne oppskriften på Oreo-kake på ei nettside. Jentene syklet bort på nærbutikken og kjøpte ingrediensene. Når de kom tilbake bakte de kake, mens de la ut One Direction bilder på Facebook, lyttet til Justin Bieber på Spotify, sendte SMS'er med mobiltelefonen og filmet deler av seansen med et GoPro kamera.

I kveld har jeg blitt enda mer bevisst det ansvaret jeg har; Jeg må aldri glemme å være åpen for læring i møte med ni år gamle bloggere eller tolv år gamle multitaskere.

/Johnny J. Gangsøy

Rektortycket 6 - Edward Jensinger

Rektortyckets stafettpinne vandrar vidare till Edward Jensinger, rektor på Pauli gymnasium i Malmö, som skriver om vikten av att verkligen vilja leda en skola.

Att vilja något

Jag tänkte att jag skulle skriva en text för Rektortycket om en sak som jag tycker är viktigt. Rektors vilja att vara rektor och ledare för en skola. Ibland stöter jag på rektorer som jag inte riktigt förstår mig gällande vad deras motivation till yrket består i, så, here goes:

Vill du vara rektor? Varför då? Om ditt svar blir något annat än att du VILL göra skillnad för elever och elevernas resultat i skolan så är min enda rekommendation att du bör låta bli.

Att vara rektor är inte särskilt lukrativt. Lönen är lägre än i motsvarande yrken utanför skolans värld (har vi hört det förut?). Att vara rektor är definitivt inte glamoröst. Inte mycket hyllningar här inte. Att vara rektor innebär att du har ett konstant tryck på dig från elever, vårdnadshavare, lärare, förvaltning, politiker, media och samhället i stort.

Om du trots ovanstående vill vara rektor, för att du VILL göra skillnad. Då hoppas jag att du är/blir rektor. När du väl är rektor. Vad skall du göra med din vilja? Din drive? Vad skall du brinna för? Enligt min erfarenhet är det så att så länge som du brinner för något så spelar det inte så stor roll vad det är.

Jag själv har brunnit för massor av saker under mina år som skolledare. Jag har brunnit för internationella kontakter, FN-rollspel, universitetssamarbete, språkinlärning, skolbiblioteksfrågan, IKT och många andra saker. Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att brinna är att om jag brinner så får jag med mig personalen. Då börjar vi brinna tillsammans. Och det är då de goda resultaten kommer. Detta är min absoluta erfarenhet.

På min skola, #Pauligymnasium, jobbar vi mycket engagerat med IKT i undervisningen. Puenteduras SAMR-modell är vägen vi går utefter. Väldigt många av våra lärare brinner på samma sätt som jag gör (eller hur @thesmoosch). Vi vill alla att elevernas upplevelse av sin gymnasieutbildning ska bli så lustfylld och bra som möjligt. Vi är övertygade att vi har hittat vägen fram till goda resultat. Men, att brinna för en sak ligger inte för oss. Vi brinner för många. Vi brinner för skolbibliotek, effektiva undervisningssätt, teknikutveckling, friluftsliv och så vidare. Allt för att elevernas resultat ska fortsätta bli bättre.

Att brinna för något innebär också att du kommer att stöta på motstånd. För varje medarbetare som du får med dig riskerar du att få en annan emot dig. Det får du acceptera. Det är då arbetet börjar. Det arbetet innebär att du måste vara envis, påläst, noggrann, entusiastisk, målmedveten, ihärdig med mera. Du måste vara beredd att strida för din vilja och dina åsikter. Personligen tycker jag också att min påtagliga rastlöshet är positivt när det gäller att få tillstånd skolutveckling. Jag tänker ofta på att om en utveckling/förändring skall ta flera år så kan det betyda att en hel årskurs med gymnasister ej fått det bästa av sin utbildning. Det har inte de råd med.

Genom att hela tiden vara PÅ så kommer du att märka att fler och fler omfamnar din vision. Du kommer då märka att utvecklingen så sakteliga börjar komma i rullning. Det är då den största faran infinner sig. Att du tror att du är klar. Du blir nämligen aldrig klar när du är rektor. Du måste vinna samma strid om och om igen. Om inte så flyttas fokus från det du brinner för till någonting annat. Kanske något annat bra och spännande, och då är det väl ok. Men kanske flyttas fokus från det du vill åstadkomma med din skola och dess utveckling till någonting helt annat och negativt.

Så, återigen ställer jag frågan: Vill du vara rektor? Känner du att du brinner för det? Om svaret inte är tydligt, att du har viljan och branden, så föreslår jag att du avstår? Ok?

/Edward Jensinger

Rektortycket 5 - Carolina Thornström

Bloggstafetten Rektortyckets stafettpinne har nu vandrat vidare till Carolina Thornström som skriver ett inspirerande inlägg om arbetsglädje.


Att ha roligt på jobbet OCH ha ett roligt jobb

De flesta av oss vuxna har ett jobb att gå till. Somliga älskar sitt jobb, medan andra ser sitt jobb mest som en inkomstkälla. Eftersom vi spenderar en stor del av våra liv på våra jobb, är det viktigt att man har kul på jobbet eller har ett kul jobb. Helst både och. Jag har en känsla av att om man gillar sitt jobb, gör man ett bra jobb. Det innebär att om man kan arbeta för att öka arbetsglädjen, blir resultatet bättre. I näringslivet skulle man ha uttryckt sig att det är lönsamt att ha hög arbetsglädje bland de anställda.

Hur kan man som ledare förhålla sig för att skapa arbetsglädje i en organisation som skolan? Behövs det? Gillar inte alla som arbetar i skolan sitt jobb? Finns det inte redan många som har en inre drivkraft och vill göra sitt bästa på jobbat? Jo, det tror jag. Det har jag sett på så många skolor. För några år sedan bestämde jag mig för att vara en chef som tar arbetsglädjen på allvar. Allt jag har läst kring ämnet arbetsglädje har fått mig att inse att jag tidigare har tagit arbetsglädjen för given och därmed inte uppmärksammat vilken viktig förutsättning och kraft den är för att nå framgång.

Om man ska utgå från vetenskapliga teorier om vad som ger arbetsglädje, räcker det inte med att förändra arbetsvillkoren, t.ex. högre lön eller ett bekvämare schema. Individen själv måste även uppleva tillfredsställelse av arbetet genom motivationsfaktorerna, för att uppnå en känsla av att växa. Jag vill få människor att växa. En av mina största drivkrafter är att just se människor växa och utvecklas.


Ledarskapets betydelse för upplevd arbetsglädje
Relationen till sin chef har avgörande betydelse för hur man mår på jobbet. Det finns gott om exempel där man kommit fram till att ledarens uppmärksamhet av den anställde är viktig för att uppleva tillfredsställelse i sitt arbete. Man slår fast att faktorer som delaktighet i beslut, trivsel på arbetsplatsen, förståelse av mål och feedback från ledningen om deras uppdrag och hur de utförde det, var viktiga komponenter för hålla sig frisk. Det finns en rad ledarskapsteorier som också hävdar att motivation, arbetslust och upplevd arbetsglädje är nära sammankopplat med ledarens tilltro till den anställdes förmåga att ta ansvar. Humanistiskt ledarskap och transformativt ledarskap är båda exempel på ledarstilar där man som ledare agerar stödjande och uppskattande för att främja motivationen.

Transformativt ledarskap beskrivs som ledarens påverkan av de ledda, vilka känner tillit, beundran, lojalitet, respekt till ledaren och är motiverade till att göra mer än vad som förväntas av dem. Ledaren transformerar och motiverar de ledda genom att:

1. Göra de ledda mer medvetna om vikten av resultat.
2. Förmå de ledda att lägga sina egna intressen åt sidan för organisationens bästa.
3. Aktivera de leddas högre behov.

Gary A Yukl är en professor som skrivit boken Leadership in organizaitions, han tar upp ett antal guidelines för en ledare att ta hänsyn till. Bland annat säger han att det är viktigt med en tydlig vision och att ledaren ska förklara visionen så att alla förstår. Ledarens uppgift är också att utforma en strategi för att visionen ska nås. Den ska inte i detalj ange vilka aktiviteter som ska utföras, det är medarbetarnas uppgift att ta bestämma. På detta sätt inbjuds medarbetarna till delaktighet och ledaren förutsätter att alla vill och kan, vilket borde gynna arbetsglädjen.

Bosse Angerlöw har skrivit en bok om arbetsglädje. Uppskattande och stödjande ledarskap innebär enligt honom att ledaren:

• har positiva förväntningar och vågar lita på sin personal.
• lyssnar på och uppmuntrar initiativ från personalen
• skapar tillfällen för samtal om såväl glädjeämnen som svårigheter i arbetet
• uppmuntrar och visar medarbetarna sin uppskattning
• ger fyllig information om verksamheten, dess mål och utvecklingsbehov
• ger medarbetarna återkoppling för att dessa ska veta om de gör ett bra jobb och hur de ska kunna komma vidare i sin kompetensutveckling.

Jag tycker att den uppskattning man visar ska vara äkta för då upplevs den bäst av mottagaren. Min uppgift som ledare blir då att leta guldkorn även hos dem som jag anser inte arbetar på bästa sätt, ge dem uppskattning för det de gör bra och bygga vidare på deras styrkor. Att kommunicera uppdraget så att förståelse nås och hitta de drivkrafter hos varje individ som får henne att arbeta för organisationen. Allt detta är ett processarbete som tar tid. Om man ska orka hantera pågående processer samtidigt som vardagsadministrationen växer, måste man se till att må bra själv först. Jag hörde någon som uttryckte det så här: Tänk på vad flygvärdinnorna säger i säkerhetsgenomgången, hjälp dig själv först på med syrgasmasken innan du hjälper ditt barn.

Det hade varit intressant att se vilket ledarskap som skulle leda till bäst resultat i fråga om att skapa hög arbetsglädje. Men det är en omöjlighet att jämföra resultatet av stilarna, beroende på de olika förutsättningar som råder på olika arbetsplatser. Eftersom varje organisation är unik och varje individ i organisationen är också unik, går det inte att skapa två exakt lika uppsättningar. Själv tror jag att man som ledare inte ska låsa sig vid en stil eller teori. Det gäller att ha kunskap och kompetens om olika sätt att leda, olika sätt att bemöta såväl individer som organisationer i olika situationer. Det är ledarens profession att bedöma vilket sätt den ska inta vid varje specifikt tillfälle.

En annan viktig faktor är förebildligheten. Som chef är man alltid tongivande och normbildande på en arbetsplats. Därför är det viktigt att man som ledare blir en förebild för arbetsglädjen om man vill arbeta med den. Det kan innebära att man initierar diskussioner om arbetsglädjens betydelse, undersöker arbetsglädjen och aktivt arbetar för att främja arbetsglädjen. Att uppleva arbetsglädje är en känsla av att lyckas. Därför är det ett viktigt redskap för en ledare är att skapa och uppmärksamma framgångar.

Konkret exempel på hur man kan inleda möten:
”Vad har fungerat bra sedan vi träffades förra gången?"
”Vad är ni stolta över att ni har uträttat sedan vi möttes förra gången?” Genom att lyfta upp det som fungerar bra, får man en känsla av nöjdhet, glädje och stolthet. Ett annat exempel är att bli guldkornsletare eller möjlighetsletare. Det innebär att man uppmärksammar små vardagliga positiva händelser som annars skulle gå obemärkt förbi och glömmas bort.

Avslutningsvis vill jag bjuda på några av de guldkorn jag hittar i min vardag, på mina skolor.
- Jag möts alltid av någon med ett leende och ett hej Carolina!
- Eleverna bryr sig om en död snigel och ger den en värdig begravning.
- En flicka kommer fram till mig och berättar att hon känner sig duktig på engelska nu.
- En lärare spelar in en film på sig själv sjungandes och spelandes på en ukulele
- Eleverna kramar mattanten i köket varje dag och tackar för god skolmat.
- Plötsligt får man en inbjudan till disco och popcorn.
- Eleverna löste på egen hand ett fiffigt sätt sina bekymmer på bandyplan
- Föräldrar tackar för ett varmt och trevligt bemötande
- Föräldrar ringer och är tacksamma för att deras barn får den hjälp de behöver
- Föräldrar samlas på skolgården och småpratar innan skolan.
- Blomsterkrukor och annat pynt får stå kvar utomhus utan att det förstörs
- Elever i klass 6 älskar att samlas på mattan i klassrummet
- Personal hittar på små bus och överraskningar till barnen
- Luciatåget rappar sånger och stampar i golvet som takt
- Läroplanens förmågor finns laminerade och tydligt uppsatta i klassrummen
- Lärarna hjälps åt med planeringar och bedömningar
- I personalrummet hörs det skratt
- På lektioner hörs det skratt
- Fritids har utelekar tillsammans med alla barn varje dag
- Det byggs, ritas, skrivs, tänks, produceras, skapas, funderas, analyseras, kommuniceras, gymnastiseras, balanseras, spelas, tränas och utvecklas överallt.

Det är i skolan det händer. Varje dag händer det små underverk. Människor växer och lär av varandra. Jag älskar att se det där leendet som spricker upp i ett ansikte, då känslan av att lyckas infinner sig.

Carolina Thornström
Rektor
Löderup och Glemminge skola, Ystads Kommun

Rektortycket 4 - Marie-Louise Ramevik

Rektor nummer fyra i bloggstafetten Rektortycket, Marie-Louise Ramevik, tycker till om att vara rektor: 

Vi rektorer tycker om och tycker om vårt yrke, annars skulle vi inte vara just rektorer. Att få uttrycka det i Rektorstycket är fantastiskt!

För fyra år sedan började jag blogga för att ge en något mer balanserad bild av vad skola är, en annan bild än den som oftast kommer fram i media. Vi som arbetar inom förskola och skola gör dagliga underverk och gör daglig skillnad, det vet jag. Den bilden vill jag visa upp som en motpol mot den bild som blixtrar fram i media. Vi lärare och rektorer har Sveriges viktigaste jobb och vi gör skillnad!

Här kommer två inlägg från min blogg, en blogg som också vill lyfta fram ledarskapet och det mänskliga bakom massmediala katastrofrubriker. Så här tänker jag:

”Ledare och trädgårdsmästare” 11 mars 2012

Ofta tänker jag på mitt ledarskap som en trädgårdsmästare och hennes trädgård, det finns många likheter mellan dessa värv. Målet för mitt ledarskap är en prunkande trädgård där olika växter, med olika funktioner, bildar en oas för betraktaren.

I helgen har jag pillat ner lite fröer som så småningom ska ge tomater, chili och vackra stockrosor. Det är med dessa fröer som med medarbetarna. De har olika utseende och olika behov, men gemensamt för alla fröer är att de behöver god jord och god omvårdnad för att växa till starka och rikgivande växter. Mina medarbetare har också olika behov för att kunna vara skickliga i sina uppdrag och det är ibland en riktig utmaning att stötta alla i sitt individuella växande. Det duger inte att ge alla en näve hönsgödsel, somliga växter far bara illa av det.

Fruktträdsbeskärning har också stått på dagordningen i helgen. Vi har ett 10-tal äppelträd som inte blivit omskötta de senaste 15 åren. Resultatet är en härva av vattskott i varenda krona och träd som inte ger särskilt bra frukt. För mig har det inneburit en rätt så hårdhänt behandling av träden och sågen har fått göra sitt för att skapa ljus och luft i kronorna. Det har nästan gjort ont i mig när jag gått fram som värst, men jag vet ju att detta är ett måste, annars blir det aldrig någon bra frukt.

Så är det ibland att vara chef också. Ibland måste man ta fram både sekatör och såg för att få till fungerande arbetsgrupper. Det gör ont, men det är ett måste, annars blir det ingen bra verksamhet. Mitt i detta måste man också måla upp bilden av en prunkande trädgård för sina medarbetare, det som är målet för arbetet.

Jag verkligen älskar att vara både ledare och trädgårdsmästare, jag drömmer om och planerar mina trädgårdar. Min egen trädgård bjuder på många härliga och avkopplande arbetspass där jag hämtar kraft till att också orka gräva och pyssla i jobbträdgården. Jag är verkligen lyckligt lottad som får ha det så här!

”Varför blev du rektor?” 12 maj 2012

För en tid sedan fick jag den frågan, och jag har fått den någon gång tidigare, så jag har funderat lite över det. Jag tror att det är viktigt att emellanåt stanna upp och fundera över vad det är man gör, vad som driver en och vad det är man vill åstadkomma med sitt arbete.

Jag är äldst av fyra underbara syskon och har alltid tagit ledarrollen, styrt och ställt med dem. För några år sedan berättade en av mina systrar att hon var jätterädd för mig när hon var liten. Jag gick visst runt och sa: ”Ska du ha stryk, eller?”. Av detta minns jag ingenting, ännu mindre varför jag sa så. Jag har heller aldrig slagit någon, men det verkar ju ha räckt med hot ;)

Min andra syster kunde reta gallfeber på mig enbart genom att titta på mig. Jag vet inte vad det var som satte igång detta och det gick över nånstans i tonåren. Men innan dess var det en del bråk oss emellan. Alltid hennes fel, förstås! Eller förmodligen inte, vi var nog lika goda kålsupare.

Vad har nu detta med mitt ledarskap att göra? Jo, jag är övertygad om att vi formas som människor av precis allt det vi upplever. Jag fick tidig träning i att leda andra, att lösa problem på egen hand, att ta hänsyn till mina syskon och våra olika behov; egenskaper som är viktiga för en ledare.

När jag var 12 år fick jag uppdraget att ta hand om en liten söndagsskolegrupp i kyrkan. I dag baxnar jag vid tanken, men det fanns vuxna som trodde på mig och som såg mina ledarskapsförmågor. Fortsatt träning i ledarskap. Ganska snart därefter blev jag ledare för ungdomskören tillsammans med en av mina kompisar; fortsatt träning i ledarskap och samarbete.

Sen har det rullat på. Det tog ett år som nyanställd lärare så blev jag studieledare som det hette på den tiden. När jag kom till Gnesta hamnade jag i ett arbetslag där jag omedelbart kastade oss in i skolutvecklingsprojekt. Efter några år blev jag erbjuden tjänsten som biträdande rektor och ytterligare några år senare blev jag ”storrektor”, med egen skola och förskola.

Jag älskar mitt arbete. Jag drivs av att leda människor mot uppsatta mål, på ibland kringelikrokiga vägar. Jag njuter av att se medarbetare och elever växa i kunskap, förmågor och självkänsla. Jag vet att mitt arbete gör skillnad för många, och det är jag väldigt, väldigt nöjd med. Så det är inte bara på ett slumpartat bananskal jag halkat in i branschen och håller mig kvar. Det är helt enkelt en del av mitt underbara liv!

Marie-Louise Ramevik

Rektor Ramevik bloggar på http://ramevik.blogspot.com

Rektortycket 3 - Fredrik Andersson

Stafettpinnen i bloggstafetten Rektortycket, som Anne-Marie Körling startat, vandrar vidare och det är dags för Fredrik Andersson att ta över pinnen med ett intressant inlägg om pedagogiskt ledarskap.


Hur göra för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap samt bygga förutsättningar för att driva skolutveckling


I styrdokumenten i form av både Lgr11 och Skollagen (2010:800) blir rektors ledarskap ytterligare förtydligat. Hur ser detta förtydligade uppdrag ut i realiteten i den moderna Svenska skolan?

Handlar det om att vara ute konkret i klassrum och undervisningssituationer med kvalitativa verksamhetsnära observationer mer än man varit tidigare och vara en förtydligad pedagogisk ledare på så sätt?

Värt att nämna i sammanhanget så nämns rektor över 100 gånger i Skollagen (2010:800) vilket inte direkt har minskat arbetsbelastningen och definitivt inte ansvaret om man säger som så.

För att klara uppdraget och att utveckla rektors pedagogiska ledarskap krävs det, förutom att man som rektor förser sig med duktigt folk kring sig, enligt mitt sätt att se det hela på en lärande organisation som genererar gemensam tid, en gemensam pedagogisk grundsyn med en välprocessad bedömningspolicy, ett tillsammans perspektiv och ett stort hjärta som hela tiden vill ta till sig och kunna/våga sortera bland all ny forskning och nya rön.

Nedan kommer jag att redogöra för ovanstående fyra punkter;

En lärande organisation som genererar gemensam tid
I grund och botten uppfattas det i allmänhet att i skolans värld så räcker inte tiden till pga av en mängd olika faktorer. Pedagoger som möts i klassrumsdörren eller i korridoren måste där och då snabbt avhandla vad det nu än månde vara såsom exempelvis något elevärende eller utbyte av information man annars inte hinner med.

Känslan som pedagog att känna sig otillräcklig och att ständigt befinna sig i ett ekorrhjul blir i en sådan organisation, vilken jag tror är otroligt vanlig i dagens svenska skola, allt annat än lärande och utvecklande.
I Skollagen (2010:800) är ett helt kapitel tillägnat ”Trygghet och studiero” (kap5) och det riskerar att bli varken trygghet eller studiero om pedagoger känner sig ständigt stressade vilket självfallet läcker över på eleverna. Hur göra då för att komma runt allt ovan och som gynnar den lärande organisationen genom att finna gemensam tid?

På Högstadiet på Magnarps skola i Ängelholms kommun har vi, all skolpersonal med inflytande av eleverna och i samråd med vårdnadshavarna, tagit ett första steg mot en modell som genererar i enormt mycket gemensam tid för pedagogerna samtidigt som det även gynnar kunskapsinhämtningen hos eleverna (enligt kartläggningar som gjorts). Vi har nämligen samlat ihop lektionerna till långa sköna undervisningspass vilket gynnar alla elever. Man hinner bli färdig samtidigt som man hinner borra djupare.

En skoldag på Magnarps skola högstadie ser för eleven ut som så att halva dagen har eleven ett långt teoretiskt (ma/sv/so/no/en) undervisningspass medan den andra halvan av dagen har eleven moderna språk eller praktisk-estetisk verksamhet. Då lärarna är schemalagda samtidigt har de också sin arbetsplatsförlagda tid samtidigt mellan 15-20 klocktimmar på plats.

Detta genererar otroliga möjligheter för att uträtta storverk genom att alla spontanmöten som beskrivits ovan inte behövs utan man kan i lugn o ro ta och diskutera/reflektera/föra pedagogiska samtal tillsammans i arbetslaget en halv dag om dagen-vilka fantastiska förutsättningar för skolutveckling!

Snacka om förutsättningar för en lärande organisation! Detta ger också rektor en fantastisk möjlighet att vara pedagogisk ledare genom att både ha skapat gemensam tid åt pedagogerna samt förutsättningar för att rektor varje dag har möjlighet att föra pedagogiska samtal både enskilt och i arbetslaget med pedagogerna utan att det måste forceras fram tid. Reflektioner och pedagogiska samtal skall ta och tar tid!

Att vi sedan även har gemensam förmiddagsrast för hela skolan samtidigt och morgonmöte för all personal varje fredag förutom de ordinära konferenserna försämrar inte direkt förutsättningarna för den lärande organisationen i allmänhet och utvecklingen av rektors pedagogiska ledarskap i synnerhet.

En gemensam pedagogisk grundsyn
Med förhållandevis mycket gemensam tid för pedagogerna ligger själva fundamentet klart för den lärande organisationen som enligt mitt synsätt genererar i en utveckling av rektors pedagogiska ledarskap. Att även ha en gemensam pedagogisk grundsyn och en genomarbetad bedömningspolicy i bedömning för lärandes anda på en skola är också av yttersta vikt för att utveckla både den lärande organisationen samt rektors pedagogiska ledarskap.

Karlstads Hans-Åke Scherp menar att det pedagogiska ledarskapet består i alla möten och samtal, planerade, spontana, korta, långa, på exp eller i korridoren mm mm man som rektor har varje dag hela tiden. ”Allt rektor gör är pedagogiskt ledarskap….möjligtvis kanske inte brandskyddsarbetet” sa Scherp på skoledarkonferensen på Tylösand i Halmstad i höstas. Scherp menade också på att en skolas organisation består av en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation.

• I arbetsorganisationen hanterar rektor tillsammans med den styrgruppen frågor som schema, tjänstefördelning, arbetsmiljö, brandskydd, ekonomi mm, mm.
• I utvecklingsorganisationen hanterar rektor de pedagogiska frågeställningarna tillsammans med styrgruppen för utv. org.

Här kan man verkligen tala om ett utvecklat pedagogiskt ledarskap för rektor! Det är viktigt att styrgruppen här, tillsammans med övriga kollegiet självfallet, skapar en gemensam pedagogisk grundsyn och en bedömningspolicy efter Docent Christian Lundahls Bedömning för Lärande metoder vilket Hatties studie belyser som den största påverkansfaktorn för högre måluppfyllelse. Detta trycker även Scherp på; ”att ha en gemensam vision om hur undervisning skall bedrivas är en förutsättning för framgång”. Processandet både i styrgrupp och i kollegiet är en otroligt häftig process i det gemensamma lärandet och där och då är det verkligen tal om en utveckling av rektors pedagogiska ledarskap!

Ett tillsammansperspektiv
Det tredje benet av fyra för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap anser jag vara att man på enheten har ett tillsammansperspektiv vilket till vissa delar redan är beskrivet ovan. Med det menar jag att man inom enheten har högt till tak och verkligen kan stöta och blöta saker i den gemensamma lärandeprocessen samtidigt som när man väl kommit överrens (eller inte) så håller man sig till det beslut som är tagit. Allting går i vågor, framförallt livet, och då är det viktigt att man har kollegor kring sig som stöttar i vått och torrt och att man som kollegor och medmänniskor verkligen ser varandra. Att även ha en ledare som ser sin medarbetare är en grundförutsättning anser jag för en framgångsrik organisation och även här tangerar det hela rektors pedagogiska ledarskap.

Ett stort hjärta som hela tiden vill ta till sig och kunna/våga sortera bland all ny forskning och nya rön.
Den sista aspekten kan man koka ner och sammanfatta till att rektor måste, precis som pedagogerna, vara en tusenkonstnär i sitt hantverk där ledord som flexibilitet, lyhördhet, engagemang, kunnighet, empati, modighet och entusiasm väger tugnt för att kunna driva en skola och vara den pedagogiske ledaren. Listan över ledorden hade kunnats göra hur lång som helst men de jag tog med anser jag vara de viktigaste för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap. Nedan redogörs mycket kort vad jag menar med de olika orden i ljuset av rektors pedagogiska ledarskap;

Flexibilitet - är något man ständigt måste visa i skolvärldens enorma flöde.
Lyhördhet - är viktigt då man som rektor verkligen måste lyssna av och ta till sig vad som sägs från pedagoger och elever.
Engagemang - en självklarhet för rektor anser jag. Är man inte engagerad som pedagogiskledare så blir inte organisationen oftast det heller.
Kunnighet - att vara inne på sista året på det statliga rektorsprogrammet är en ynnest för en annan. Vilken utbildning det är och har varit! Allt det senaste och i dessa reformtider kunde inte tidpunkten varit bättre. Att hela tiden vilja utvecklas och ta sig till ny kunskap och kunna sortera densamma ingår också i denna punkt.
Empati - är en förmåga som man aldrig kan få för mycket av. Hela värdegrunden bygger på detta!
Modighet - att våga utvecklas och att ta beslut är en förutsättning för rektors pedagogiska ledarskap.
Entusiasm - tangerar engagemang men att kunna entusiasmiera medarbetarna är också en del i rektors pedagogiska ledarskap.

Allt ovan går att summera i mantrat vi har på Magnarps skola inför Ängelholm kommuns satsning på en dator per elev och i vår resa mot den omdefinierade skolan; Bedömning för lärande+Entreprenöriellt förhållningssätt+IKT=Sant!

Detta var mina tankar och funderingar om hur man kan utveckla och bedriva rektors pedagogiska ledarskap. Mycket är säkert självklarheter för de flesta och det finns miljoner saker till att ta upp men i det stora hela är det såhär jag tänker och att dela med sig är en av de viktigaste framgångsfaktorerna som finns.

Svensk skola är på gång! Vi har världens viktigaste och roligaste jobb! Tillsammans i det gemensamma lärandet tar vi oss till framtiden som är nu!

/Fredrik Andersson, rektor Magnarps skola, Ängelholms kommun

Rektortycket 2 - Lilian Varnander

Det är dags för vår andra rektor att ta över stafettpinnen i Rektortycket och vi välkomnar Lilian Varnander som skriver inlägget Visst är jag en tyckande rektor!

Under veckan hände det igen – energin flödade på Twitter och Anne-Marie Körling tog initiativ till en bloggstafett för lärare. Resultat – LÄRARTYCKET

Frågan om sådana som jag, det vill säga rektorer, kunde få vara med dök upp som på beställning. Det blev ett njae till svar men frågan stannade inte vid detta. Resultat – REKTORTYCKET

Jag tar nu över stafettpinnen som rektorstyckare nr 2 efter Peter Bragner som inlett som första bloggare.

Mitt tyckande var det som en gång gjorde att jag började blogga för snart tre år sedan. Skola i alla dess former är ett tacksamt ämne för diskussion och det tycks och tänks på olika nivåer. Medias uppdrag att kritiskt granska kan upplevas provokativt, det blir ofta fokus på det negativa. Och visst händer det att pressen söker fel och brister för att få till säljande rubriker. Skolan är någonting som vi alla har upplevt och har erfarenheter av. Positiva och negativa upplevelser som format oss och påverkat livsresan. Skolan berör!

Då, för tre år sedan upplevde jag att skoldebatten saknade röster från alla oss som dagligen finns i skolans värld. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi inte skall gnälla över hur skolan beskrivs om vi inte bidrar med vår egen bild. Att börja blogga var mitt sätt att bidra. Idag är jag glad att jag hittade detta forum som bidragit till mitt lärande tack vare andra bloggares inlägg och länkar. Förhoppningsvis har även jag kunnat lämna något bidrag. Det har hänt mycket under min treåriga delaktighet på webben. Twitter är en för mig ny upptäckt som gjort att #skolchatt har blivit en prioritering som jag ogärna avstår från. Vilken skolkraft det finns i vårt avlånga land! Jag tycker inte längre att det är så tyst från skolans proffessioner, visst kan vi höras och synas mer men tillväxten är god.

Så nu sitter jag här och skriver på min något försummade blogg tack vare en extra energikick från mina Twittervänner.

Jag har ett fantastiskt yrke som innebär att ingen dag är den andra lik. Uppdraget och dess innehåll finns det mycket att säga om, här tycker jag att vi har mycket att göra för att det skall vara möjligt att på ett bättre sätt uppfylla de krav som styrdokumenten ställer. Som rektor skall jag vara pedagogisk ledare, personalchef, ekonom, utföra en mängd administrativa uppgifter, ja listan är lång. Och det finns ingen anledning att klaga men det finns många skäl att på ett klokt sätt arbeta för att utrymmet för det pedagogiska ledarskapet skall öka.

Som rektor är jag i första hand elevernas företrädare, eleverna skall få del av den bästa skolan. För mig ingår inte den bästa skolan i någon rankinglista, det är en skola som är meningsfull nu och i framtiden för de elever som finns på skolan. Eleverna skall känna att de lär för sin egen utveckling och de skall vara stolta över sin skola. När de går vidare och lämnar oss skall det finnas en känsla av “wow, jag fick gå på X-skolan”.

För att leva upp till att vara den bästa skolan behöver jag som rektor, lärare och annan personal vara samtalade och dela en värdegrund som genomsyrar vardagen. Tiden som avsätts för pedagogiska samtal är viktig. Vi behöver koppla samman planer och görande så att våra mål är synliga och konkreta. Att tillsammans utveckla vårt uppdrag och synliggöra utvecklingen stärker vår egen yrkestrygghet, något som bidrar till stolthet över det arbete. Är vi trygga och stolta återspeglas det hos eleverna.

Att vara samtalade innebär inte att alla gör lika. Vi har styrdokumenten att förhålla oss till men friheten i hur undervisningen skall utformas är stor. Att våga pröva olika arbetsformer, lyckas eller misslyckas är någonting vi behöver bli bättre på. Det är lätt att ramla in i “rätt och fel” tänkande, alla vill ju göra ett bra jobb. Här krävs det trygghet i styrdokumenten och mod att bryta med gammal skoltradition.

Allt som oftast faller jag tillbaka på Lgr11 och kapitel 1 och 2. När vi på vår skola tillsammans har förstått den delen av läroplanen på ett gemensamt sätt som är synligt i vardagen då har vi kommit en bra bit mot att bli den bästa skolan.

I mitt arbete som rektor har jag stor glädje av bloggar och Twitter som hjälper till med näring så att min vision och mitt huvudsakliga uppdrag inte skall slukas av olika arbetsuppgifter som ingår i rektors- och chefsrollen.

Jag instämmer med Peter Bragner “Med alla människor som brinner för skola, lärande och växande finns det bara möjligheter. Om vi tror att det är i relation och kommunikation som kunskap växer och förändras kan ett sådant forum vara en viktig del i kompetensutvecklingen av skolan. Det är ju just utvecklingen och dialogerna som gör skolan till en lärande organisation” Rektortycket nr 1.

Nu är jag nyfiken på vem av mina kollegor som tar över stafettpinnen och ser fram emot kommande inlägg.

/Lilian Varnander