Idag är det dags för Cecilia Hansson att blogga för Rektortycket. Hon skriver om sina starka känslor för sitt yrkesval och varför hon känner som hon gör. Cecilia Hanssom har valt att bli rektor för att hon tror på svensk skola och läraryrket.
Jag älskar mitt arbete som rektor och förskolechef. Idag bloggar jag i Rektorstycket.
Jag känner mig glad när jag går över parkeringen mot skolans dörrar. Jag känner mig glad när en elev i förskoleklass eller årskurs sex kikar in på mitt kontor eller rent av slår sig ner i en av mina fåtöljer för en liten pratstund. Jag känner mig glad när jag får ta del av mötet mellan elev och lärare som bygger på ömsesidig tillit och nyfikenhet. Jag känner mig glad när jag ser att arbete ger resultat, att elever lyckas och känner framgång.
Vad är det då jag älskar utöver dessa saker? Vad är det som gör mig varm i hjärtat på arbetet? Är det månne brandskydd och fakturahantering? Knappast! Jag älskar mötet som sker i klassrummet. Mötet mellan lärare och elev och mellan elev och elev. Därtill kommer det arbete som påverkar just det som sker i klassrummet, de pedagogiska diskussionerna och utvecklingsarbetet. Det brinner jag för.
För ett år sedan hade jag sommarlov. För ett år sedan fattade jag beslutet att arbeta som rektor. Jag fick kommentarer som "hur vågar du?". Varför inte? blev mitt svar. Jag älskar skola och undervisning och har alltid älskat att vara lärare, att undervisa i matematik, naturvetenskap, teknik och engelska, och att delta i diskussioner som för skolan framåt. Varför väljer jag då att bli rektor? Just därför. Jag har inte valt att bli rektor för att jag tröttnat på läraryrket. Tvärtom. Jag har valt att bli rektor för att jag tror på svensk skola och läraryrket. För att jag vill delta i det förändringsarbete som ligger för våra fötter. För att jag vill vara delaktig i nutidens och framtidens skola.
Någon klok twittrare skrev "De elever som fyller 6 år 2012 kommer att vara yrkesverksamma på 70-talet". Det ni! Vad ställer det för krav på skolan och undervisningen? Den nöten vill jag vara med och knäcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar